Vindarna vänder

Igår var vi till sjukgymnasten Anna igen. Hon tyckte att jag var mycket mjukare över ryggen och jag ömmade inte alls som senaste. Vårt tuffa schema hemma har givit reslutat. =) Nu när frakturen är läkt är det dock viktigt att jag fortfarande tar det väldigt lugnt. Benet ska tränas upp sakta. Jag får bara gå korta promenadet för rastning så nu får jag gå den biten som matte förut burit mig. Det blir en alldels lagom ansträngning den här veckan. Matte var ju så himla less på att kånka på mig så vi är båda glada att jag går själv nu. Anna säger att frakturområdet inte är det viktigaste nu utan det är lederna runt om som kan bli överansträngda med inflammation som följd om vi går för fort fram. Än så länge tar jag det lugnt men snart har jag ju vant mig vid min nya situation och kommer bli kaxigare och modigare på mina 4 ben så då kan det bli lite jobbigt när jag inte får busa och springa och ha mig... för jag förstår ju inte att det kan få konsekvenser längre fram. Jag får heller inte hoppa och leka häftigt just för att benet är för klent och utan muskler som stabiliserar det. Matte kommer att vara hård så det är bara att gilla läget för det får absolut INTE hända något igen med benet!

Vi har lagt om såret några gånger själva och idag har vi gott om tid så nu har såret duschats och just nu ligger jag och luftar en lång stund. Vi har lite problem med såret då det förband som sitter närmaste såret har glidit av varje gång vi ska byta, det sitter bara kvar över halva såret vilket gör att det skaver på såret så det blöder. Det ligger ju såklart inte bättre på plats heller nu när lite mer aktiv. Matte testar olika varinater på att få det att sitta kvar, men hon har inte hittat lösningen än. Det kan nog bli så att jag får backa lite och ta det minst lika lugnt som förut och vara i stillhet för att såret ska kunna läka ihop snabbare. Men det ser bättre ut och det har blivit mindre så vi fortsätter kämpa på.

Här får jag den sköna laserbehandlingen igen.

-Matte?

-Ja Douglas?

- Det var inget, jag ville bara veta var jag har dig

********************************

Idag har vi fått en skön sovmorgon efter 3 tidiga morgnar då jag bryskt har lyfts ner från den sköna varma sängen och det innan jag ens hunnit vaknat. Det var jätteskönt med en sovmorgon! Matte låg också kvar och drog sig ända till kl 9 då hon steg upp. Själv låg jag kvar ännu längre för det här med att stiga upp på morgonen är inte min grej. Sånt är för knegare!

En skruvad hund, närmare bestämt 180 grader. =)

 Ligger och spanar lite på matte med ett halvt öga när hon sitter i köket och äter frukost för det kan ju vara något gott... men jag ids faktiskt inte ens stiga upp för att kolla.

Här kommer ännu en kortfilm från FarstaFilm. Huvudrollen, eller huvudrollerna kanske man ska säga, spelas denna gång av mina fyra ben. Filmen handlar om hur fint de fyra jobbar tillsammans. Det är dagen efter jag blivit av med helbandaget och det är fantastiskt att se hur rukstigt fort jag anpassat mig till att jag nu på riktigt har fyra ben att ta mig fram på. Och matte hon blir alldeles tårögd, hon är verkligen för blödig! Jag menar, det här är ju inte ens en snyftarfilm liksom!! Men jag vet ju varför så hon är förlåten, min kära matte.

***************************

Matte har jobbat i 3 dagar så vi har inte riktigt hunnit fira att frakturen är läkt men idag tog vi en biltur och åkte för att äta på Max.

Jag fick kalasa på en hel hamburgare alldeles själv! De där potatispinnarna var jag inte så intresserad av men burgaren var mums! Det här måste vi göra om.

Jag har inte glömt bort hur man uppför sig när man går på lokal.