Vi testar hundkappen i Västerås.

 För någon månad sedan var vi ju och testade på rundbanan vid Åkers kanal. Det gick ju sådär kan man väl säga.. eller ja, jag sprang ju inte alls när jag fick testa på fasta haren. Det var väldigt mycket folk och hundar och jag var trött och ville göra annat. Matte tänkte att vi skulle testa på det i en lite lugnare miljö så vi styrde kosan mot kapplöpningsbanan i Västerås. Linda och Bailey följde med och det var jättekul!! För annars hade vi ju inte kommit iväg. Det var första gången för Linda och Bailey.. och man kan väl säga att det var det för mig också eftersom den där första misslyckade gången inte behöver räknas tycker jag.

 Linda var snäll och höll oss två hundar medan matte fotade lite. En saluki.

 En basenji.

 En saluki till. 

 Och en whippet.

Två salukis.

 En svart panter. Nej visst ja, det är ju en greyhound. 

 Och två prinsar. 

Vi var väldigt intresserade och otåliga i väntan på vår tur. Vi fick vänta på att alla de andra hundarna skulle springa sina lopp innan det var vår tur. 1,5 timmes lång väntan blev det men våra mattar tyckte det gick fort. Bailey och jag tyckte det tog en evighet...

 Hej, hur luktar du? 

 Åh herregud måste man duscha efteråt?!?! Då vet jag inte om jag vill springa faktiskt. Men det var ju som tur var frivilligt. =)

 Jag vill också starta ur box! Det är så coolt. En rolig grej var att mot slutet av kvällen så kom en man fram till matte och frågade om det var hon som hade fotat mot startboxarna. Hon trodde att hon skulle få en tillsägelse att hon hade stört eller kunde störa hundarna så hon hann nästan bli lite olycklig för hon försökte ju tänka på att inte störa. Men han ville bara fråga om hon hade fått några bilder då och om han i så fall kunde få dem, för det var första gången deras hund startade ur box med annan hund. =) Klart han ska få bilderna! Det var ju dessutom några av de som blev bäst. 

 Det går undan! På bara några steg är de uppe i toppfart.

 Här har de sprungit varvet runt. Svart hund var först i mål. Dessvärre glömde matte fråga vilken hund som var hans.

 Blå inte långt efter.

 2 whippetar in action.  Åh tänk om matte fick en sån här bild på mig...

 Bailey var på hugget. Hade kutat efter trasan ända härifrån om han hade kunnat.

 I mattes famn var han dock lugn men skällde för kung och fosterland fortsatte han dock att göra.

 Nu måste det väl bli vår tur? 

 

Vi lider!

Nu får det vara nog! Nu ställer jag mig först i kön för nu måste det bara vara min tur.

 Och det var det! Matte fick hjälp att släppa mig av Eva som jobbar med hundkappen så att matte kunde fota. Det gick jättebra att Eva tog hand om mig för jag var så uppe i varv så jag märkte knappt att matte gick. Sånt har jag annars stenkoll på. Vi hade våra munkorgar med men de glömdes helt bort när vi skulle springa. Det var lite tokigt.

Se så vuxen jag är!
 Dessvärre hann matte inte riktigt med att fota för de körde igång innan hon hade kommit på plats med kameran så bilderna blev inte så bra som hon hade hoppats. Nu stod hon ju också på ett annat ställe än på läktaren där hon fotat en del av de andra hundarna från. Oj vad hon stör sig på att hon inte stod där när vi också sprang.

 Jag tycker ändå att bilderna blev helt okej. Man ser ju att jag är riktigt på gång efter trasan. Jag sprang ett helt varv och det gick kanonbra!!! Matte var överlycklig när hon såg mig komma rusande efter trasan och springa så snyggt genom kurvan förbi henne. Hon ville jubla och hoppa upp och ner men det gick ju inte med kameran i handen. Men å vilken känsla det är att se sin hund springa så här. Man får gåshud och matte får nästan tårar i ögonen.

 Jag var hög på endorfiner och adrenalin så när harmaskinen stannade så vände jag och sprang hela varvet tillbaka till dit jag startade! Kanske ville jag även hitta matte, Som vanligt så ska jag göra det på mitt sätt. =) Det är mattes kille det!! Min lilla uppvisning innebar ju också att jag sprang längst av alla hundar idag. Inte illa för att vara nybörjare.

 Och där står matte och väntar. Så stolta och lyckliga vi var!

 Och så äntligen fick Bailey springa och han sprang lika bra som jag. Han fick en lite svår vinkel i starten men det hämtade han upp fint. Om ni ser uppe till höger i bild så ser ni hans glada matte Linda som tittar på samtidigt som hon håller mig. Eva släppte Bailey också så både matte och Linda kunde stå bredvid och titta på när deras egen hund sprang. När man släpper hunden själv så är man så koncentrerad på att hålla fast hunden och sen ser man inte mer än att hunden bara försvinner efter att man släppt. Jag tror att just det att de kunde stå bredvid och verkligen se oss springa på riktigt var det som gjorde den här kvällen så bra och speciell.

 Matte är fortfarande lite sur för att hon stod fel....

 Snälla matte, låt oss göra om det här! Vi älskade det!

Det ska vi absolut göra säger hon, för det var fyra väldigt lyckliga individer som efter drygt 3 timmar åkte hemåt. Vi åkte kl 17 och var hemma kl 2240 men det var värt den långa resan för vi blev ju höga som höghus alla fyra. =) Våra mattar var så stolta över oss, "Vilka killar vi har!" sa de flera gånger. 

Min pappa, Mumgas, bor i Västerås med sin familj och det var mening att vi skulle ha åkt förbi och hälsat på efteråt. Det glömde vi dock helt bort mitt uppe i allt annat. Jag hoppas att det kan bli av nästa gång vi åker hit för matte vill gärna träffa honom, och jag också.