Skogspromenad med sjukhusbesök.

Idag tog vi oss ut till ågesta för en promenad i skogen. Jag fick vara i långlina så matte fick händerna fria och inte behövde greja med kopplet med sitt onda finger. Det är så kul att få vara lite "fri" och inte sitta ihop med matte med det korta kopplet. Vi passade på att träna lite inkallning.

Mycket att undersöka.

Lite jobbigt är det dock med de här skogspromenaderna, för jag måste ju kissa på nästan alla träd jag går förbi.

Det kliar.

Min bakdel var det mesta matte såg av mig under promenaden.

Jag tar täten.

Och så känner jag att plötsligt måste ta mig fram lite fortare och sätter på ett litet kol. Wiiiiihii, fånga mig om du kan!

Men jag vänder och kommer när matte kallar på mig. Duktig hund!

Och här kommer jag farande runt hörnet för att leta upp matte som passat på att smita undan och gömma sig när jag sprang iväg före. Jag måste ändå få säga att jag är ganska duktig på att hålla koll på henne, jag märker ganska snart att hon inte är med och vänder för att leta upp henne.

Jag gick med nosen i backen när jag plötsligt hoppade till och sprang iväg från den här bänken. Matt fattade ingenting och undrade varför jag plötsligt blev så rädd. Hade jag sett en orm eller något annat som jag blev rädd för? Hon tittade efter när hon kom fram men såg inget. Hon log lite för att jag blivit rädd för bänken och tog ett kort på den. Hundar har visst något som heter spökålder då de kan bli rädd för ofarliga saker som soptunnor och annat så hon tänkte att det kanske var något sådant. Vi fortsatte vår trevliga promenad som om inget hade hänt. Men när vi skulle åka hem såg hon att jag blödde från tassen och när hon gjorde rent såg hon att jag hade två röda märken precis bredvid varandra på en tå. Det såg precis ut som ett ormbett! Då log hon inte längre åt min reaktion vid bänken, jag blev ju uppenbarligen biten av något där. Matte blev förstås rädd så hon ringde till djursjukhuset och de sa att vi skulle åka in och visa  upp mig. Tack och lov så var jag opåverkad så därför var nog matte så förvånansvärt lugn. Jag var ju precis som vanligt, visserligen somnade jag direkt i bilen men det brukar jag ju göra så jag var inte konstig på något sätt. Det var nog det som gjorde att matte var så samlad och inte ens hann bli tårögd. Lite stolt över henne där faktiskt!

Här sitter vi på sjukhuset. En sköterska tittade på mig och konstaterade att det nog var en orm som bet mig. Jag var ju som sagt opåverkad och foten hade inte svullnat så det verkade inte som jag fått något gift i mig. Kanske var det bara en snok som bet mig? Ormbett brukar svullnar upp inom en timme så därför ville veterinären att vi skulle stanna kvar en halvtimme till på sjukhuset bara för att vara på den säkra sidan innan vi åkte hem. Jag var helt okej efter 30 min så vi kunde åka hem. De tog inte betalt för vårt besök då de inte behövde ta in mig och det tackar vi verkligen för.

På väg hem.

Man kan ju undra om matte och jag verkligen ska gå ut tillsammans? Tack och lov att det inte blev något allvarligt idag. Då hade de fått lägga in mig och skicka matte till hispan....