Min bakdel
Mina bakben och min svans.
Alla fyra ben samlade i en gosig sovställning.
Ett öra. Domaren på den första utställningen vi var på (och enda hittills) sa att jag hade fina öron.
Ett öga.
Mitt farliga gap
Vilken stor tunga jag har!
Mitt vackra huvud
*************************************************
Och så lite sköna sovbilder, för de går ju inte att motstå.
Varför breda ut sig i hela bädden när jag kan knöla ihop mig i ett hörn?
Matte har läst någonstans att en hund som sover på rygg känner sig trygg.
Mattes säng är dock skönast.
Mattemys!
Hej! Hittade eran blogg när jag googlade på benbrott...Det är nämligen så att vår lilla Italienar-valp bröt sitt ben dagen innan midsommarafton i år. Han bröt båda benen i benet och var då 5 månader gammal. Han gipsades i väntan på operation 5 dagar senare. En titanplatta opererades in, men 1,5 vecka senare hände det omöjliga, plattan gick av! Ny operation och en större starkare platta sattes in. Så här är vi nu, en månad senare, helt utmattade allihop av denna händelse som vänder upp och ner på livet på ett ögonblick. All denna oro och pusslande för att få vardagen att gå ihop tär på en. Fällde en och annan tår av igenkännande när jag läste om fina Douglas (och din förstås) kamp igenom det jobbiga. Vår valp är ju inte gipsad så det är lite annorlunda men känner ändå igen så mycket av det du skriver. Skönt att Douglas mår så mycket bättre nu! Jag är glad att jag hittade bloggen för det hjälper på nåt sätt att veta att man inte är ensam om sånt här, det känns stundtals omöjligt, men när man läser om andra som tagit sig igenom det så ger det en styrka att fortsätta kämpa!
SvaraRaderaÅh vad glad jag blev av din kommentar, Anna!!Och att du känner dig hjälpt av att ha läst om oss! Det värmer verkligen! För jag vet ju precis vad du/ni går igenom med oron, pusslandet att få ihop det, ordna så han blir så bra omhändertagen det bara går, tvinga hunden till stillhet som han inte förstår, rädslan att skadan ska förvärras när han hoppat eller gått för långt eller fått "fnatt", hopplösheten och maktlösheten man känner, oro för läkning och framtid, och förstås att se sin hund ha det jobbigt och kanske också ont. Det är enormt plågsamt och allt suger musten ur en! Jag hade konstant ont i magen. Det jobbigaste för mig var när han blev depreimerad och man verkligen såg hur han led av hela situationen, av klumpen till gips som var i vägen och att sen vara tvingad till strikt stillsamhet. Fick kämpa med tårarna väldigt många gånger. Gråta försökte jag dock hålla mig till att göra när han sov. När jag var mitt uppe i det här så kunde jag inte se att det fanns ett slut på det, inte ett bra slut iaf, för det kändes som det mest bara var tråkigheter ett tag, frakturen som inte ville läka och sen skavsåret av gipset och hot om hudtransplantation.. har känt jag inte orkat, man blir som du skriver helt utmattad. Men på något sätt så orkar man och man tar sig igenom det och nu är vi på andra sidan. För Douglas är detta bara ett minne blott, om ens det, för mig kommer det sitta kvar ett tag. MEN vi tog oss i genom det och nu verkar hans rehab gå bra. Så Anna, eländet tar slut!
SvaraRaderaRekommenderar dig att ta kontakt tidigt med sjukgymnast för att komma igång med den biten. Inte för själva benet i början utan mer för resten av kroppen så han/hon kan fånga upp stelhet och snedbelastning. Jag gjorde det innan gipset togs bort och det kändes vädligt bra för mig. Lite som att börja ta små steg bort från det sjuka mot det friska. Skriv gärna igen! Mejla om du vill. Kanske vill du bara skriva av dig lite av hopplösheten...
Kämpa på!
/Irene & Douglas
Min mejl: irmawa73@hotmail.com
SvaraRaderaSkriv gärna om du vill! För support eller bara få bolla tankar och funderingar på vägen.
/Irene