Vinthundspromenad.

Matte skriver:
 

En morgon nu i veckan när jag gick in i sovrummet så låg Douglas mitt på sängen omgiven av det fluffiga täcket. Jag var säker på att han låg begravd under täcket och snusade så jag hajade lite förvånat till när han låg ovanpå och var vaken och låg och tittade på mig med sina bruna vackra vänliga ögen. Det högg till i hjärtat, herregud vad jag älskar honom!! Det gör jag ju hela tiden men ibland kommer känslorna över mig med sån enorm kraft, och då blir jag så himla rädd för jag vet ju att jag en dag ska förlora honom. Jag förstår inte hur jag ska klara det.  Det får bara INTE hända! Det är ju han och jag liksom, for ever. Tanken är outhärdlig. Att veta att det måste bli så en dag kan få mig att börja gråta när tanken hinner slå rot. Då pussar och kramar jag honom, och jag undrar hur jag någonsin ska kunna släppa taget om min största kärlek? För jag vet ju att det förväntas av mig, som en kärleksfull hundägare, att jag när den dagen är kommen ska jag göra den största kärlekshandlingen som finns och låta honom somna in. Det är ofattbart. Det är grymt. Det är omänskligt. Han är ju min familj och jag jag älskar honom som en förälder älskar sitt barn. VARFÖR kan han inte få leva lika länge som jag? Jag vet att jag inte ska tänka på det och försöker slå bort tankarna när de kommer. Vi har ju många år framför oss, han är inte ju ens 3! Men herregud, hur ska det då inte kännas när han är 13? Men den finns ju där ändå, vetskapen om att vår fina relation  och vår samhörighet är tiddsbegränsad. Kärleken till Douglas är verkligen bitterljuv. Den gör ont samtidigt som den är alldeles alldeles underbar.

 

Det gör ont i mig när jag hör om andra som har kommit till vägens ände med sin älskade hund och varit tvungen att skiljas för alltid, för jag kan känna sorgen som min egen.
  När Douglas var liten valp träffade vi en gammal man som berättade om sin hund. Han blev alldeles tårögd när han pratade om henne och han berättade att de var tvunga att ta bort henne då hon var sjuk. Jag blev ledsen och kände mig lite illa till mods där jag stod med en hoppade och busig Douglas. När jag frågade om det var nyligen visade det sig att det var runt 20 år sedan. Jag led med mannen när han sa att han inte hade kunnat skaffa en till hund efter henne för han orkade inte med att behöva genomlida samma sorg en gång till. Jag är så lycklig och tacksam över att Douglas finns i mitt liv och ger mig så mycket kärlek och glädje och jag hoppas att den kärleken alltid kommer vara större än sorgen och saknade som är ju oundvikligen följer... När jag sätter mig ner på sängkanten reser han sig direkt och hoppar upp med tassarna på mina axlar och sen får jag så många blöta morgonpussar så att jag till slut börjar skratta. Douglas the Dog, han är bara bäst! Min älskade finaste vän.
 

Nej matte, nu får det räcka med melankoli! Jag tar tillbaka kontrollen över bloggen igen!!
 

Kan ni gissa vad det här är??

Matte vill ju gärna gå en fotokurs och häromdagen snubblade hon över fotokurs som anordnas av idrottsföreningen på jobbet. Det fanns en plats kvar och hon hann bli medlem och knipa den. Det är bara en kort kurs på 3 x 3 timmar nu i maj men det ska bli kul att få lite mer förståelse och grundkunskaper om kameran.

 

 Jag har inte vänt ryggen till för att jag är sur på matte, jag bara sover så här ibland.

 

 Och ibland så här.

 

Vi har börjat en agilitykurs. Det är 3 kurstillfällen och vi håller på 2 timmar varje gång. Jag var lagom imponerad kan man väl säga. Förstår inte varför matte ska dra iväg mig på en massa konstigheter. Varför kan vi inte bara mysa hemma i soffan och ha det gött?! Vi höll ju till i ett icke uppvärmt ridhus så trots stickade ulltröjan och tjocka vintertäcket frös jag. Matte hade med vatten som hon hällde upp i en skål och när vi skulle hem hade vattnet frusit till is. :-( Det är inte kul att frysa så man huttrar/skakar. Och att motivera en frysande whippet är inte det lättaste kan jag säga.
Vi gick igenom väldigt basic på hopphinder med bara stolparna (utan hopp) och slalomhindret med stödbågar för att gå rätt väg och sen en kort och en lång tunnel. Det funkade inte att leka igång mig men med godis så följde jag ju ändå med och visade i alla fall måttligt intresse till att vilja runda stolparna. Slalomen gick lite bättre men tunnlarna gick faktiskt som en dans! Då var det lite action på grabben! Kanske gick just de så bra för att jag då fick ta några galoppsprång för det är ju alltid skoj.

Hoppar verkligen att det inte är lika kallt nästa gång!

Dagen efter agilitykursen var det vinthundspromenad men det blev mer whippetptomenad för det var mest whippertar med. I alla fall var det bara sådana som verkade fastna i mattes kamera. Det var skoj, vi var ett 20-tal hundar och vi hade kalasväder.

 Det var många snygga tikar att spana på. Hör kollar jag in Vitesse och Poppy.

 Det var riktigt halt på vissa ställen. Både 2-benta och 4-benta var lite Bambi på is.

 Liten släktträff blev det när jag fick träffa Garamond och Bodoni som är mina farbröder och deras mysiga matte och husse. Mina farbröder är ena riktiga snyggingar!

 Bodoni.

 Garamond.

 Och alla hundar ville vara kompis med Susie med korven.

 Dixie blev alldeles hypnotieserad av Susie och hennes ficka med korv.

 Ja hon var ju inte ensam om det...

 Farbröderna.

 Christian fotograferar.

 Kolla in Bodoni...

 han  poserar ju som värsta fotomodellen.

 Själv är jag inte så noga med hur jag ser ut på bild. Får jag bara en korv av Susie så är jag nöjd!

 Snälla... ?

 Poppy är cool. Det blev en liten fikapaus och det var ju ganska tråkigt för oss hundar får då hände inte mycket alls och en del av oss blev lite frusna. Poppys matte hade med en pläd till henne så hon lade sig ner på den och chillade. Cool tjej!

 Mmm... fining! Men hon är tydligen Milous flickvän så jag försöke inte sätta in någon stöt.

 Ja men alltså, här är de igen! Skönheten ligger helt klart i släkten! Bodoni och Garamond.

 Mazarin.

 Va?! Är korven slut nu????

 Jag Mazarin.. och Doris tror jag.

 Här får jag höra det senaste skvallret.

Öhh, jaha nu tyckte matte att vi skulle ha ett gruppfoto så nu ska vi ställa upp på rad.

 

 Men jag vill ju vara lite speciell och köra min egen grej...

 så jag rättade minsann inte in mig i ledet bara så där!

 Nix, jag ville inte alls stå som som Olivia (Mazarins matte) ville.

 Jag ville snacka med farbröderna..

 

Men nu har visst Olivia bestämt sig att ta kontroll över situationen för kolla den där blicken! Jag får nog ge mig.



Så där ja, då var även jag på plats!

Det var en trevlig promenad med nya bekantskaper och jag sov förstås gott sen när vi kom hem.
Nu hoppas jag att jag får ta det lite lugnt i alla fall 1 dag.







(Svaret på bildfrågan är: ett blad savojkål hemma i vårt kök)