Livet går vidare.

Nu är det ett par veckor sedan mattes far gick bort och vi har inte orkat med att uppdatera bloggen, men det är ju så att livet måste gå vidare och bloggen och att fotografera mig är ju mattes stora intressen näst efter mig så det är nog bra att komma igång med bloggandet igen. Speciellt nu när whippet race säsongen och andra aktiviteter drar igång och vi har roliga saker att berätta om.

Jag är ute och går med den stora stygga vargen. Jag till vänster. Vilken grym skugga!

 Vi myser mycket och matte är så tacksam att hon har mig.... 

 Jag kan vara otroooooooligt lång när jag sträcker mig i hela min längd för att försöka komma åt något på diskbänken och så kan jag vara så här liten, mattes lilla ihopvikbara hund. 

"Va, sa du nåt?!" 

-Ja, jag sa att våren är här! 

Matte var så himla gullig och hämtade upp stolsdynorna från förrådet. Men jag undrar lite, var ska hon sitta själv sitta tro???

Förra året hade jag en lounge på balkongen om ni kommer ihåg? I år blir det en Douglas-plats i öppen planlösning. Kanske får jag ett litet parasoll till också. Den är inte riktigt klar än så det blir spännande att se vad det blir till slut.

Ganska trevligt, jag kan stå och titta ut om jag vill.

Höger öga, svarta ögonfransar.

Vänster öga, vita ögonfransar.

 Matte fyller stort, hela 40 år... 280 i hundår! Herreguuud vad gammal hon är! 

Det blev inget kalas, kanske har vi ett senare. Men en tårta kom vi fram till att hon skulle ha  ändå och jag måste säga att matte är riktigt vass på det här mer tårtor och sånt. Den här smarriga tårtan var med limemousse, blåbärsmousse och vanlijgrädde. Och så snygg den blev!

 Jag beställde en tårta utan choklad så jag också kunde vara med och äta. Här väntar jag på varsågod. 

 Behöver jag säga att den var god? Grannen Lena hjälpte också till att äta lite tårta.

 Mätt och belåten ligger jag och jäser i solen. 

 Flåsar i solen fast jag ser ut som jag ler. Matte önskar och hon också kunde vara så här söt när hon t ex flåsar när vi är ute och joggar. 

Näe, nu vill jag inte vara med på mer fotograferande! Faktiskt!

Lite födelsedagsfirande blev det ändå för matte då hon och två väninnor åkte på herrgårdsvistelse på Gimo herrgård utanför Uppsala. 

Födelsedagsskål i champagne.

 Det var väldigt vackert där. 

 Afternoon tea. =) Den där daim-muffinsen var rena rama synden.. farligt god!

 Jag tror att matte någon gång vill ha en kristallkrona hemma.

 Middag! Och matte fick en flagga på bordet för att uppmärksamma hennes dag. =) 

God efterrätt. Pannacotta i hallonsås. Middag var så god och vinet. Det var en toppenvistelse. Själv så hade jag det också toppen då jag var hos grannarna och blev kungligt bortskämd som vanligt. 

Matte rekommenderar Gimo, en stark 4 av 5 plus. Jag rekommenderar grannarna, 5 plus av 5 möjliga! =) 

*****************************************************************

Whippet race säsongen har dragit igång och ingen kan vara gladare än jag och matte. Det ska vi berätta om men det får bli i ett eget inlägg för annars blir det här ett jättemegalångt då vi vill visa så många bilder. Så vi hörs snart igen!

Ta hand om er! Och de runt om er....

Sorg och saknad.

Sorg har drabbat oss då mattes far har gått bort efter en tids sjukdom och sjukhusvistelser. Det är tungt just nu då hans död ändå kom som en chock fast han var så sjuk. Saknaden och tomheten är så stor. Allt det som man plötsligt ville säga man aldrig sa.... Matte är ledsen och gråter väldigt mycket. Jag förstår inte riktigt vad det är som händer med matte och jag tycker nog att tillvaron är lite konstigt, men jag flyter med och på hundars vis så är jag ju här och nu precis i stunden.

När vi åkte och hälsade på hos föräldrarna så sprang jag alltid rätt in i lägenheten och efter att först ha kollat upp om det fanns något ätbart i köket rusade jag in till mattefar i sovrummet, där han oftast legat sista tiden, och hoppade upp och gav honom min blöta innerliga hälsningsritual. I onsdags när vi var där så var han väldigt väldigt trött och han låg mest, men jag körde ändå min grej som vanligt och slickade honom i ansiktet och sen började jag plötsligt att tokskälla och krafsa i sängen och jag cirklade runt hans ben och lade mig ner i knävecken för att direkt resa mig upp, slicka på honom igen och krafsa och skälla lite till och lägga mig över hans ben och så höll jag på en stund. Mattefar skrattade lite och undrade vad som hade farit i mig för jag är ju stillheten själv i vanliga fall. Men han gillade att jag visade honom min uppmärksamhet och att jag tror han gillade att jag ville vara nära honom. Matte tänkte att jag kanske kände att han var så sjuk som han var och att det var därför jag betedde mig så konstigt. Under natten hade han sen blivit riktigt dålig och fick snabbt åka in akut på morgonen. Det visade sig att det inte fanns något mer att göra för honom, hoppet var ute. Han gick  bort lugnt och stilla 2 dagar senare och fick ett fint slut.
Mattefar döpte jag honom till precis nu faktiskt, tyckte det var lite fint... jag kan ju inte säga morfar för han är inte min morfar men han är ju mattes far så det passar bra. Mattefar och mattemor... japp, så får det bli!

  När matte sedan hämtade mig hos grannarna (oj vad hon hade saknat mig och behövde mig då!) för att åka tillbaka till sin mamma så undrade hon hur jag skulle bete mig, om jag skulle springa runt och leta efter honom och så, så hon gjorde sig beredd på ännu en gråtattack. Men jag letade inte efter honom alls... jag gick överhuvudtaget inte ens in i hans sovrum på hela tiden. Det var som om jag visste redan när jag kom in att han inte fanns där. Kanske tog jag farväl av honom redan då i onsdags? Vi hundar vet och känner nog mer än vad man kan tro. Men jag kommer sakna honom, jag fick alltid så god korv och en massa andra gottiga saker av honom och matte var mer eller mindre förgrymmad över allt han stoppade i mig, men att prata med mattefar och försöka tala om för honom vad han får eller inte får göra var stört omöjligt så jag fick alltid gott att äta ändå. Om så bara för en sista gång så skulle mattefar gärna få mata mig med så mycket korv och godsaker så jag storknat och då skulle matte bara sitta bredvid och le åt oss. ♥ Han busade med mig och han gosade med mig och han sa alltid att jag var så himla snäll och att jag hade så vackra ögon. Jag låg gärna och vilade med honom och sov ofta i hans knäveck och jag tror att han tyckte om det väldigt mycket, och extra mycket när han var sjuk. Han tyckte om mig och jag tyckte om honom. 

Härom dagen var matte och jag ute på promenad och jag fick springa lös på en stor äng och det värmde mattes hjärta för hon blir alltid lycklig när hon ser mig springa för det är så vackert och jag är så full av liv och energi och hon blev lycklig även då trots all sorg inom sig. Hon är så tacksam för att jag finns för det hjälper henne genom sorgen och saknaden. Jag slickar bort hennes tårar så gott jag kan och så lägger jag mig i hennes famn och skänker henne lite lugn för en stund. Det är jobbigt och det gör ont och det kommer det att göra ett tag men man får försöka minnas det som varit med glädje, alla historier och alla tokigheter han hittade på och med tiden sen så kommer det att göra mindre ont. Men saknad kommer alltid att vara stor.

OBS! Extrainsatt inlägg!!!!

Extra, extra!! Vi bryter härmed reklamen för ett extrainsatt blogginlägg fast vi nyss bloggat, allt för att ni ska kunna hänga med i de senaste intressanta händelserna i mitt whippetliv

Jag har ju nämligen hängt med min polare Bailey idag!!! =)

 Åhh, efter knappt 20 minuters promenad så möter vi 2 whippetdamer och gissa om vi blev till oss?!

 Vi fick sniffa lite och vi busade lite. Damerna var 10 och 12 år så de tyckte nog det var riktigt trevligt att få uppmärksamhet av 2 så stiliga ynglingar. 

 Men när vi hade som mest skoj så drog de plötsligt iväg, de hade sett en valp  de kände som de bara måååååååååste hälsa på. Så typiskt tjejer, de ser en liten hundbebis och sen är det om man aldrig funnits till!

 Efter det hade damerna lekt färdigt och de gick hem med sin husse.

Vi fick också hälsa på den lilla valpen och visst han var helt bedårande. Matte frågade om det var en amstaff men det var visst en engelsk staffordshire bullterrier.  Matte brukar fråga vad de hundar vi möter heter men det missade hon helt idag. 

Och så fick vi då äntligen SPRINGA!!!! Och som vi sprang, upp för berget och ner för berget och upp för berget igen i en rasande fart. Vi var som kalvar på grönbete!

 Oups, Bailey går omkull!

 Ooooouuuu..... hjärtat i halsgropen på våra mattar.

 Men han är lika snabbt uppe på tassarna igen.

 Sisten upp är en chihuahua!

Dispyt om vem som var först.

Oavgjort bestämmer vi.

 Kolla på mig vad jag är glad att få springa med min kompis.

 Det här var egentligen en totalt misslyckad bild med helt fel kamerainställningar men med lite bildredigering så blev den ju ganska effektfull. Det ser ut som den är tagen i skymningen.

Bailey visar hur man utställningsskrittar.

 Hahaha, kolla på mig! Jag är ju för skön!

Sa du godis?! 

Bästa vänner! 

Han är stor och fin min kompis Bailey. Mycket större och kraftfullare än vad lilla jag är, är ju nästan en räka i jämförelse, men han är så snäll och go och vi har så skoj ihop.