Sorg och saknad.

Sorg har drabbat oss då mattes far har gått bort efter en tids sjukdom och sjukhusvistelser. Det är tungt just nu då hans död ändå kom som en chock fast han var så sjuk. Saknaden och tomheten är så stor. Allt det som man plötsligt ville säga man aldrig sa.... Matte är ledsen och gråter väldigt mycket. Jag förstår inte riktigt vad det är som händer med matte och jag tycker nog att tillvaron är lite konstigt, men jag flyter med och på hundars vis så är jag ju här och nu precis i stunden.

När vi åkte och hälsade på hos föräldrarna så sprang jag alltid rätt in i lägenheten och efter att först ha kollat upp om det fanns något ätbart i köket rusade jag in till mattefar i sovrummet, där han oftast legat sista tiden, och hoppade upp och gav honom min blöta innerliga hälsningsritual. I onsdags när vi var där så var han väldigt väldigt trött och han låg mest, men jag körde ändå min grej som vanligt och slickade honom i ansiktet och sen började jag plötsligt att tokskälla och krafsa i sängen och jag cirklade runt hans ben och lade mig ner i knävecken för att direkt resa mig upp, slicka på honom igen och krafsa och skälla lite till och lägga mig över hans ben och så höll jag på en stund. Mattefar skrattade lite och undrade vad som hade farit i mig för jag är ju stillheten själv i vanliga fall. Men han gillade att jag visade honom min uppmärksamhet och att jag tror han gillade att jag ville vara nära honom. Matte tänkte att jag kanske kände att han var så sjuk som han var och att det var därför jag betedde mig så konstigt. Under natten hade han sen blivit riktigt dålig och fick snabbt åka in akut på morgonen. Det visade sig att det inte fanns något mer att göra för honom, hoppet var ute. Han gick  bort lugnt och stilla 2 dagar senare och fick ett fint slut.
Mattefar döpte jag honom till precis nu faktiskt, tyckte det var lite fint... jag kan ju inte säga morfar för han är inte min morfar men han är ju mattes far så det passar bra. Mattefar och mattemor... japp, så får det bli!

  När matte sedan hämtade mig hos grannarna (oj vad hon hade saknat mig och behövde mig då!) för att åka tillbaka till sin mamma så undrade hon hur jag skulle bete mig, om jag skulle springa runt och leta efter honom och så, så hon gjorde sig beredd på ännu en gråtattack. Men jag letade inte efter honom alls... jag gick överhuvudtaget inte ens in i hans sovrum på hela tiden. Det var som om jag visste redan när jag kom in att han inte fanns där. Kanske tog jag farväl av honom redan då i onsdags? Vi hundar vet och känner nog mer än vad man kan tro. Men jag kommer sakna honom, jag fick alltid så god korv och en massa andra gottiga saker av honom och matte var mer eller mindre förgrymmad över allt han stoppade i mig, men att prata med mattefar och försöka tala om för honom vad han får eller inte får göra var stört omöjligt så jag fick alltid gott att äta ändå. Om så bara för en sista gång så skulle mattefar gärna få mata mig med så mycket korv och godsaker så jag storknat och då skulle matte bara sitta bredvid och le åt oss. ♥ Han busade med mig och han gosade med mig och han sa alltid att jag var så himla snäll och att jag hade så vackra ögon. Jag låg gärna och vilade med honom och sov ofta i hans knäveck och jag tror att han tyckte om det väldigt mycket, och extra mycket när han var sjuk. Han tyckte om mig och jag tyckte om honom. 

Härom dagen var matte och jag ute på promenad och jag fick springa lös på en stor äng och det värmde mattes hjärta för hon blir alltid lycklig när hon ser mig springa för det är så vackert och jag är så full av liv och energi och hon blev lycklig även då trots all sorg inom sig. Hon är så tacksam för att jag finns för det hjälper henne genom sorgen och saknaden. Jag slickar bort hennes tårar så gott jag kan och så lägger jag mig i hennes famn och skänker henne lite lugn för en stund. Det är jobbigt och det gör ont och det kommer det att göra ett tag men man får försöka minnas det som varit med glädje, alla historier och alla tokigheter han hittade på och med tiden sen så kommer det att göra mindre ont. Men saknad kommer alltid att vara stor.