Lugn, ingen ko på isen! Det är en älg! Vi är på promenad i Noah-land för att hoppas se en skymt av Noah. Noah är en whippetkille som har varit borta från sin matte i snart 1 år. Han sprang bort i mars förra året. Det är fortfarande många som aktivt letar efter honom och försöker på alla möjliga sätt locka fram honom. Matte och jag tar ibland bilen och tar en längre promenad där han tidigare har setts en del. Det börjar bli kallt nu jag vill så himla mycket att Noah får komma hem till sin matte till kärlek och värme. Det är helt omöjligt att tänka sig in i hur hans matte mår. Här kan ni läsa mer om Noah
http://hittawhippetnoah.wordpress.com/
Vi såg ingen Noah. :-(
Vem är du?!
Hej!, jag heter Charlie och jag är världens sötaste leksakshund!! Jag drivs av supermega-duracellbatterier. Så det så!
Visst är jag det sötaste du sett?! Visst är jag?! Visst är jag?!
Ja jag blev ju lite kär i alla fall! Vi träffade Charlie och hans matte Birgitta, som är en arbetskamrat till matte, i helgen. Charlie är en valp på 14 veckor. En korsning av Cocker spaniel och pudel och kallas för Cockerpoo eller spoodle, jag föredrar spoodle. Poo kan man ju inte heta liksom!!
Och på hundar som jag blir kär i vill jag ju... Fy på mig!!!! Matte höll på att bli tokig!!! Jag ska inte hålla på så där på en valp!! Om jag inte passar mig så blir det nog en kastrering inom en snar framtid för så här kan vi ju inte ha det varje gång jag ska umgås med andra hundar.
Matte hälsar att det inte är helt lätt att fota hundar, man måste vara snabb med kameran. Ibland blir det så här..
.. och ibland så här!
Och några blir faktiskt riktigt bra!
Det var jättekul att träffa Charlie. Det är en kavat kille som nog kommer hålla sin matte och husse sysselsatta. Han tröttnade lite på att jag var så på så då försökte han faktiskt säga ifrån, lillplutten! Hans matte ville se mig springa men jag var inte alls intresserad av att något tokspring, jag var bara intresserad av att hålla mig nära Charlie. Så hon fick helt enkelt ta Charlie med sig och gå en bit bort så jag fick tokspringa ikapp honom, hon tyckte jag var snabb! =)
Matte var också förtjust i Charlie. Han var nog inte lika kära i oss som vi i honom. Här gör han sitt bästa för att komma undan. Och ni kan ju se vad jag tycker om att matte har honom utom mitt räckhåll.
Men sen var han på marken igen och då var han min!
Varför ska de envisas med att ha honom i famnen?! Jag gör mitt bästa för att komma upp jag med men det gick inte. Jag var alldeles till mig. Det var dags att skiljas. Det var en mycket intensiv träff och Charlie var nog ganska däckad efteråt. Själv åkte jag på en riktig genomkörare för matte tog mig på promenad på 45 min efter att de lämnade oss,sen var det hem för lunch och sen ut igen timmen senare. Det var strålande sol och några minusgrader så matte ville njuta av vädret. Vi tog med oss Lena och gick på en promenad för att ta oss till en idrottsförening som har kafé på söndagar. Med de här 2 turerna så blev det nästa 5 timmar ute och jag sov gott på em/kvällen.
Väl framme så fick vi vänta på vår fika. Matte hade med sig mina sockor som jag fick på mig när jag fick stå och vänta i den kalla snön. Det var första gången jag hade dem på mig. Jag gick som om jag var bajsnödig. Det var så konstigt med de där grejerna på fötterna. Men matte hon är ju lite klurig så hon lurade mig lite, tjoade och tjimmade och hoppade och sprang så plötsligt sprang ju jag också och hadehelt glömt att jag hade dem på mig.
Sockor är okej men inget går upp mot mattes famn. Det var ju kallt att vara stilla även med sockor på.
Jag fick bo innanför mattes jacka och det var ju hur mysigt som helst.
Och sen kom då det vi hade väntat på, våffla med sylt och grädde, MUMSFILLIBABBA!!!! Det var verkligen värt att vänta på! Jag och matte delade på en våffla och jag förstår fortarande inte varför jag inte fick en hel.
Jag njuter av maten.
Och slickar sen faten.
I måndags skulle matte jobba natt så på förmiddagen skulle vi ta en lite längre promenad. Nu är det mest skidspår i Ågesta och det är ju inte så kul för oss så vi åkte till Rudan i Haninge för att kolla upp hur promenadvänligt det var där. Det var väldigt promenadvänligt! Vi gick en jättefin slinga runt vattnet och jag var lös nästan hela vägen. Det är så spännande att kolla in områden man inte varit på förut. Overall på idag och det var helt okej. Det var minus 10 men en strålande vacker dag i dag med.
Hemma och trött. "Nej matte, jag tänker inte stiga ur. Du får bära mig ändå hem"
Den gick hon inte med på, jag fick gå själv.
Matte åker till jobbet på kvällen och jag är hos Ann. 00:30 på natten ringer Ann till matte ocht berättar med gråten i rösten att jag sprungit bort. Matte blev helt utom sig, började storgråta och tänkte bara NEJ NEJ NEJ, det är inte sant! Det är ju hennes värsta mardröm, att jag ska försvinna som Noah. Nu kommer hon aldrig se mig mer igen tänkte hon. De var jättesnälla på hennes jobb och sa åt henne direkt att åka hem med en gång. På bara någon minut var hon på väg från jobbet för att åka och leta efter mig. Vilka bra arbetskamrater! Jag hade sprungit bort för att jag blev rädd för en hund som jag och dagmatten mötte på vår sista sena runda innan natten. Hunden hade gjort ett arg utfall mot mig och på något sätt hade jag vridit mig ur halsbandet och var sen borta på bara någon sekund. Ann hade letat efter mig en halvtimme innan hon ringde matte. Matte rusar till omklädningsrummet och försöker med darrande händer få ordning på telefonen och ringa grannen samtidigt som hon byter om. Kanske kunde Lena hålla lite koll ifall jag skulle ha tagit mig hem? Lena var yrvaken och matte grät så det var ett ganska förvirrat samtal. I bilen funderade matte vilka mer hon skulle kunna ringa så här mitt i natten för att få mer hjälp att leta efter mig och försökte samtidigt att dämpa gråten, vilket ju förstås inte alls gick. Jag måste ju hittas så snabbt det bara går. Inte gick det att gasa på heller för det var halt ute. -13 grader, herregud jag hade väl täcket på????
Efter 10-15 min ringer Lena, världens bäsat Lena, tillbaka och säger att hon har mig!!! Hon hade gått ut och nästan samtidigt hade jag kommit jag runt husgaveln. Jag hade tagit mig hem!!! Hem till tryggheten. Älskade underbara hund! Matte grät nu om möjligt ännu mer! Jag var hittad!! Och så snabbt!! Vid det här laget var ju matte så uppskakad så den ansvariga på jobbet tyckte att det var lika bra att hon fortsatte hem "Åk hem och krama om Douglas" Och det gjorde hon! Var ända lite imponerad när hon sen kom hem, för hon grät inte alls när jag hoppade på henne utan var bara jätteglad på rösten och vi pussades och hade oss. Sen när vi satt i soffan och jag låg i hennes knä och rädslan började släppa grät hon ju förstås lite till. Matte är ju en känslomänniska och då kan ibland känslorna över så hon blir helt förstörd, vilket ju verkar vara fallet när det kommer till mig. Men det är okej, jag förstår ju att hon bara var så himla rädd, för hon kan ju inte tänka sig att förlora mig, jag är ju hennes allt! Vilka fruktansvärda tankar hon hann tänka på den här korta tiden. Hon trodde ju bara att jag skulle bli överkörd och dö. Det var tur att det var på natten så att det var så lite trafik och inte liv och rörelse och barn och annat som hade kunnat skrämma iväg mig åt ett annat håll. Nu kunde jag istället bara koncentrera mig på att ta mig hem. Och att Lena kom ut precis när jag var där. Jag hade ett skrapsår över magen och ett sår på örat men annars syntes inget på mig. Vet inte om det var från den andra hunden eller om det hände på vägen hem. Kall var jag inte heller sa Lena, snarare jättevarm. Inte så konstigt kanske för jag hade ju världens stresspåslag. Jag var borta en timme. Vi hade en otrolig tur att jag kom till rätta så snabbt! En timme är ingenting jämfört med Kola som var borta 2,5 dygn eller Noah som varit borta 11 månader men att vara bortsprungen bara en timme är en mardröm bara det.
Nu ligger jag och sover bredvid matte sedan någon timme tillbaka men matte som fortfarande är uppskakad,
och samtidigt väldigt lättad, kan inte riktigt sova. Dagen efter tar vi det väldigt lugnt. Jag vill inte gå ut när det blev dags för promenad, hon fick tvinga ut mig. Jag åt inget heller och jag sov mig igenom hela dagen förutom korta rastningar som matte tar ut mig på. Jag var helt slut! På kvällen tyckte matte att nu fick jag faktiskt ta och äta,så då fick jag köttfärs och det slukade jag glupskt, sen sov jag igen.
Idag är nästan allt som vanligt igen!! Matte och jag är på skogstur i Ågesta och jag får springa lös i skogen. Kanske att jag idag har mer noga koll på var jag jag har matte än i vaniga fall, vill ju behöva ta mig hem själv igen....
Matte tänkte att skulle vara roligare för mig om vi gick uppe i skogen och vek av från stigen men tji fick hon! Hon fick gå där uppe själv, jag ville hellre gå nere på stigen, där det är mindre kallt att gå än i decimeterdjup lössnö. En skönt vinterpromenad var det hur som helst.
