Mamma Mu

Japp, nu ska vi prata kor!

Stugan låg längs vägen ute i skogen. Väldigt grönt och skönt. När vi kom till stugan sa ägarna glatt att vi får se om kossorna kanske dyker upp under veckan. Bonden flyttar dem mellan sina betesmarker och ibland är de på markerna kring stugan. Matte hade fått veta det tidigare då hon frågade hur det var med vilt och så runt stugan.  Hon tänkte nog liksom att det ändå skulle vara en bit bort... vad hon inte visste är att kor är väääldigt nyfikna av sig och att de höll till precis där tomten slutade. Korna kom redan på eftermiddagen och var där alla dagar utom en. 

Vi har packat upp och ska gå på första promenaden med matte och moster. Det här är mitt första riktiga möte med korna och det verkar ju lugnt. De är 15 tycken och de spanar in mig samtidigt som jag spanar på dem.

Vi går ut på vägen och ska gå förbi där de betar. De blev väldigt nyfikna och ville titta närmare på oss men främst på mig tror jag, i egenskap av en annan fyrbent filur. Vad man kanske inte vet ä att kor, stora och otympliga som de verkar vara, kan förflytta sig väldigt snabbt när de vill, och det ville de när de såg oss! Så när en hord på 15 stora kor kommer emot en i enda klunga blir man lite byxis. De förflyttade sig inte helt ljudlöst heller kan jag tillägga. Det lilla snöret som var markerade inhägnaden var inte mycket till barriär. Kanske var det elstängsel men det såg mest ut som ett trött snöre som hängde mellan några klena pinnar. 

 Jag blev rädd när de kom emot oss så där snabbt och moster som höll i kopplet blev också rädd för vi trodde att nu blir vi attackerade! Jag tror att moster och jag skrämde upp varandra lite och jag började skälla som en tok och raggen stod som värsta tuppkammen från öron till svansrot. Moster försökte säga åt mig men det hjälpte inte, Kossorna blev förstås lite rädda de också när jag drog igång så de bufflade runt lite på andra sidan stängslet vilket gjorde att jag gick igång ännu mer. Matte gick lite bakom och sa till syrran "Spring inte! Spring inte!" för hon såg ju att vi blev skrämda och tänkte att då blir det riktigt tokigt. Men moster höll huvudet kallt och sprang inte utan vände och vi gick skärrade tillbaka till huset. Uj, vilket möte!! Obehagligt! Moster och jag försökte lugna ner oss och få ner pulsen lite, tror vi alla tre hade lite adrenainpåslag. Och vet ni, då kliver hon in och tar över scenen med värsta pondusen, min matte! Hon sa "Nej, så här kan vi inte ha det, vi ska ju vara här en hel vecka!" var på hon bestämt tog kopplet och vände tillbaka med mig för att gå förbi kossorna igen. Ville inte gå med men hon gav mig ingen chans att komma undan. Vi gick ganska långsamt och hon pratade med lugn röst både med mig och kossorna och berömde mig massor när jag var duktig och bara gick bredvid henne. Kossorna kom emot oss igen och var ju så nära men matte var så himla cool och trygg. Hon verkade inte alls rädd utan bara fortsatte gå och jag följde hennes exempel och vi gick lugnt förbi kossorna. Efter oss kom moster. =) Vi gick förbi igen och det gick också fint. Vi tittade lite på kossorna och matte var så lugn så jag blev också lugn. Jag har nog aldrig varit så stolt över min matte som när hon löste den här situationen och visade mig att jag inte behövde vara rädd. Hon var en klippa!! Matte erkänner dock att hon också tyckte att det var ganska olustigt när de kom emot oss så där men hon har ju träffat mjölkkor och kalvar på nära håll så därför var hon rätt cool ändå. 

 Resten av veckan gick det bra med korna och både moster och jag var rätt coola med dem. Tyvärr så vågade matte inte riktigt ha mig lös som hon hade velat för hon var ändå rädd att något skulle hända, typ att jag skulle bli skrämd och springa bort till skogs och vara försvunnen. Några timmar mitt på dagen var vi dock ensamma och då släppte matte lite på kollen och vi kunde båda två ligga och slumra i solen.

Så här nära var kossorna bilen. Varje gång vi skulle åka någonstans kom de så nära de kunde och när vi skulle gå förbi på promenad kom de också nära som för att hälsa. De var verkligen nyfikna! 

De är så nyfikna så de till och med stannar upp med maten i munnen när de ser oss. =)  

Känner ett visst frändskap med dem, de äter ju gräs precis som jag gör. Fast jag äter bara ett eller två grässtrån i taget, inte en hel rova. 

  Matte var ute och fotograferade och de ställde gärna upp på en fotosession och kom nära.

 Som sagt, nyfikna kossor. Här har de samlats för en gruppbild.

Men ärligt nu, när ett sånt här stort djur tittar på en så här, blir man inte lite rädd då? 

De är ju så stora och nästan fyrkantiga och ser så konstiga ut. Och titta vilka  läskiga ögon! Inte så konstigt att vi flippade ut när en sån här kommer stövlande emot en i full karriär. Har full förståelse för att man kan ha koskräck.

 Men en del ganska söta faktiskt.

Ganska likt va?! 

 Rast i Bregottfabriken. Välförtjänt paus för oj vad de äter! Först är de på ängen på höger sida om stugan och så förflyttar de sig och äter lite på på andra sidan och sen någon timme senare är det tillbaka där de började. Skönt att se att de vilar lite också. Matte hade gärna studerat dem lite mer. Vem var t ex bossen i gänget? Om det fanns någon? De höll i alla fall ihop hela tiden. Och lite lustigt, för ibland red de på varandra, eller markerade det i alla fall. Visste inte att kor gör det, för det här var bara honor. Intressant. 

 "Hörrni, släpp fram mig! Vill också titta på den där lattjo lilla prylen!"

 Det här måste nog vara den sötaste av dem alla. 

 Om man bara visste vad de tänkte...

 Hej kompis!

 Japp, helt klart sötast i gänget! Hon hittade en buske att mumsa på och den fick hon ha helt för sig själv. Hon ser så klok och snäll ut.

Fining! 

Efter en vecka på landet brydde jag mig inte så mycket, eller jag låtsades inte bry mig så mycket. Tror att kossorna var fortsatt mer nyfiken på mig än vad jag var på dem. Oj, vilken intressant vecka det har varit. Undrar jag vad nästa sommarsemester kommer att bjuda på?