Hej vänner!

Min matte startade den här bloggen åt mig när jag, 8 veckor gammal, flyttade hem till henne på juldagen 2010. Jag är bästa julklappen någonsin brukar hon säga! =) Jag har vänt upp och ner på hennes liv och tillvaro totalt för hon hade ingen aning om att relationen till och samhörigheten med en hund kunde vara så stark och att kärleken är så oändligt stor. Jag har verkligen tagit med henne på en underbar resa. Från att ha varit hundrädd är hon nu värsta hundmänniskan! Vi trivs så bra ihop och vi tycker vansinnigt mycket om varandra! Jag är en mycket älskad hund. Här kan ni läsa om våra små och stora upptåg och äventyr, om roligheter och om tråkigheter, om fadäser och pinsamheter och om allt annat som jag tycker är värt att skriva om.
Må gott! /Douglas

måndag 1 juli 2013

Dag 5, Hoburgen, Holmhällar och solnedgång.


 Jag mötte en del hundar på Gotland och de flesta inne i Visby faktiskt. Här är vi dock på väg till södra Gotland och vi har stannat till i Burgsvik för att äta. Där träffade jag på den här donnan som ville leka. 

 Men eftersom jag kommer från Stockholm, där vi ju ska vara så dryga ,så sträcker jag nonchalant på mig och låtsas inte se henne. Fast faktum är att jag nog blev lite glad att hon var intresserad. Vårt möte blev alldeles för kort. 

"Den lilla havfrue" i Köpenhamn har inte mycket att komma med när jag poserar i hamnen. 

 På väg till Hoburgen nu, längst söderut på Gotland. Så klart att det ska stannas och fotograferas längs vägen. 

 Skönt att jag fick stanna i bilen. 

 Hoburgen. Pontus tar en massa fina bilder där.

Hoburgsgubben som hade fått en gul näsa. Det var inte så fint. Vi skulle såklart ha fotograferat från andra sidan men nu blev det så här. Mäktiga vyer från uppe på berget. 

 Jag är minsann ingen fegis jag. Jag vågade mig ensam ut på klippavsatsen.

 Och sen fick jag sällskap av matte och vi gosade lite.



 Nix, verkligen inte feg.




  Efter Hoburgen drog vi vidare till Holmhällar för att titta på raukar. Det var ju riktigt spännande... ehh? Om jag hade kunnat så hade jag nog gått ner och kissat på någon av stenarna men det var vatten där nere och som ni vet så skyr jag ju vatten som en vampyr skyr vitlök så jag höll mig på avstånd.



Vacker blåeld.

     Det var otroligt vacker där och naturen var betagande, men vackraste av allt är ändå jag säger matte. 

 Här kommer ett gäng bilder från en underbar kväll på stranden i en vacker solnedgång. Man blir verkligen ödmjuk inför det skådespel som naturen kan visa upp.










Stenarna är så himla fina. Matte säger att hon skulle gå i timtal på stranden och bara titta på stenar. Plocka upp en fin sten och titta på den en stund och sedan gå vidare. Det är fascinerande hur vattnet genom åren har format stenarna och gjort dem så släta och fina.
















 Vi satte oss ner på stranden och tittade på solen som gick ner. Jag hoppade upp och myste i Pontus famn.

En helt magisk kväll. 


1 kommentar:

  1. Vilka fascinerade klippformationer.Ni hade säkert sköna dagar.Underbara bilder.
    Du vet vem som tycker det.

    SvaraRadera